Lättnaden som uppstår efter att man gått runt och oroa sig och vart nervös ett tag och sen när allt ordnar sig. Som sagt, jag säger alltid att de kommer bli bättre. Även fast man mår extremt dåligt vissa dagar så försöker man se bortom de dåliga.  Jag kan inte säga att jag mår bra, men det är skönt att allt annat löser sig så att man kanske kan börja ta tag i sig själv för att själv börja må bra igen. 

Lugnet efter stormen

Life En kommentar
Lättnaden som uppstår efter att man gått runt och oroa sig och vart nervös ett tag och sen när allt ordnar sig. Som sagt, jag säger alltid att de kommer bli bättre. Även fast man mår extremt dåligt vissa dagar så försöker man se bortom de dåliga.  Jag kan inte säga att jag mår bra, men det är skönt att allt annat löser sig så att man kanske kan börja ta tag i sig själv för att själv börja må bra igen. 
Va till vårdcentralen igår och fick en sjukskrivning. Känns på ett sätt dumt att gå dit och be om en sjukskrivning. Jag vill ju inte vara sjuk och må dåligt, jag vill ju kunna göra saker, men jag kan inte. Och de är ju ingen som direkt ringer till en när man är sjuk och tycker att man ska få en sjukskrivning, utan du måste få be om att vara sjuk. Iaf så hade jag förhoppningar på att få träffa någon på psyk istället då de har lättare att förstå vad jag har svårt för, men jag fick ta mig mod till att ringa och ta mig till vårdcentralen för att få det överstökat. De är sjult jobbigt att för det första sitta och berätta att de är fel på en själv och dessutom behöva stå till svars för varför vissa saker är jobbiga när dom inte förstår.  Men nu är det avklarat iaf och jag lever, även fast de var sjukt jobbigt. 

Idag drar jag iväg till Avesta och tar en helg ledigt från verkligheten här hemma. Nästa vecka är det ännu mer möten som man ska ta sig igenom så det känns behövligt att få ta en liten paus från allt några dagar. 

Det blir bättre

Life Kommentera
Va till vårdcentralen igår och fick en sjukskrivning. Känns på ett sätt dumt att gå dit och be om en sjukskrivning. Jag vill ju inte vara sjuk och må dåligt, jag vill ju kunna göra saker, men jag kan inte. Och de är ju ingen som direkt ringer till en när man är sjuk och tycker att man ska få en sjukskrivning, utan du måste få be om att vara sjuk. Iaf så hade jag förhoppningar på att få träffa någon på psyk istället då de har lättare att förstå vad jag har svårt för, men jag fick ta mig mod till att ringa och ta mig till vårdcentralen för att få det överstökat. De är sjult jobbigt att för det första sitta och berätta att de är fel på en själv och dessutom behöva stå till svars för varför vissa saker är jobbiga när dom inte förstår.  Men nu är det avklarat iaf och jag lever, även fast de var sjukt jobbigt. 

Idag drar jag iväg till Avesta och tar en helg ledigt från verkligheten här hemma. Nästa vecka är det ännu mer möten som man ska ta sig igenom så det känns behövligt att få ta en liten paus från allt några dagar. 
Fick kallelsen idag. Känns ganska overkligt att kolla på tiden, samtidgt som nervositeten kommer när jag ser tiden. Jag har kännt en längre tid att allt inte är riktigt som de ska vara och jag skulle inte bli förvånad över att jag har en diagnos. Så jag är väl inte rädd för att de ska vara nå "fel" på mig, men ändå känns det jobbigt. Jag tror det är mycket att jag är rädd för att de inte ska vara några fel, att man har gått igenom detta och sen är det inget. Att se vilka svårigheter andra runt om kring mig med diagnoser har får mig att känna mig dum som ens beffinner mig i denna sitvation. För mig känns det som jag är helt normal och ska väl egentligen kunna fungera normalt och inte behöva hjälp, fast på samma gång vet jag att jag har svårigheter.  Det har vart jobbigt denna tid i väntan på svar men nu när jag fått en tid så känns det lite bättre då jag iaf har en tid då jag förväntas få nå svar på alla frågor. 

Kallelse

Life Kommentera
Fick kallelsen idag. Känns ganska overkligt att kolla på tiden, samtidgt som nervositeten kommer när jag ser tiden. Jag har kännt en längre tid att allt inte är riktigt som de ska vara och jag skulle inte bli förvånad över att jag har en diagnos. Så jag är väl inte rädd för att de ska vara nå "fel" på mig, men ändå känns det jobbigt. Jag tror det är mycket att jag är rädd för att de inte ska vara några fel, att man har gått igenom detta och sen är det inget. Att se vilka svårigheter andra runt om kring mig med diagnoser har får mig att känna mig dum som ens beffinner mig i denna sitvation. För mig känns det som jag är helt normal och ska väl egentligen kunna fungera normalt och inte behöva hjälp, fast på samma gång vet jag att jag har svårigheter.  Det har vart jobbigt denna tid i väntan på svar men nu när jag fått en tid så känns det lite bättre då jag iaf har en tid då jag förväntas få nå svar på alla frågor.