Linda Keller

Lite tankar som flyger runt i mitt huvud så här efter jul. Inget som behövs läsas, skriver bara av mig lite. 

Nu är julen över. Tack och lov.  Även fast det är hur mysigt som helst att träffa familjen och få julklappar så är det minst lika jobbigt.  Dels för att jag har fyra syskon med diagnoser som alla funkar på olika sätt och det blir jobbigt för alla på olika sätt kring jul då det är så mycket spänning i luften och så mycket förväntan.  Det gör att man måste tänka till lite extra mycket själv på hur man reagerar och gör så att de inte blir värre.  Men det är något som man med åren har lärt sig att hantera, det har liksom alltid vart med. 

 

Det som är jobbigast för mig är att träffa resten av släkten. Jag har inget emot dom utan tycker om hela min familj, men när du börjar komma upp i ålder så känns de som att du får all dessa krav på dig. Även fast jag innerst inne vet att de egentligen inte skulle bli arga eller besvikna om jag misslyckades med något.  Men de är ändå jobbigt att träffa dom och få frågor som; " Hur går det i skolan? Hur är det med dig? Hur går de med körkortet?". Även fast det inte är deras mening att ställa krav och att de frågar för att de inte finns så mycket annat att prata om eller för att de är nyfikna. Det blir jobbigt då det är frågor som jag vet själv att svaren inte är possitiva, det är frågor som jag undviker att själv tänka på för att de är jobbigt. Och de blir ännu jobbigare att försöka hålla uppe leendet och svara att allt är bra, fast det egentligen inte är de. "Det går skit med skolan, jag klarar inte av det för att jag troligen har en psykisk sjukdom" "Jag har inte kommit någonvart på körkortet för att jag tycker de är jobbigt att köra" "Det är egentligen skit med mig och jag hade på ett sätt tyckt det var skönare att inte leva mer"  Det är egentligen den totala sanningen så varför ljuga?  För att de känns som att jag misslyckats helt? För att ingen egentligen förstår vad jag går igenom? För att det är egentligen inga svar de vill höra?  

Tror jag är lite rädd att erkänna hur jag egentligen mår. För varje gång jag gör det så känns det inte som att de finns något värt att leva för. Känns som att måste hitta något som gör att jag känner att jag iaf kan göra något bra.